Mer om krishantering

Det finns olika sorters kriser:
Utvecklingskrisen/mognadskriser är en följd av utvecklingen under livet, till exempel puberteten och olika kriser vid åldersfaser i vuxenlivet, 40-års krisen osv. Situationskrisen, eller som de också kallas de traumatiska kriserna, utlöses av att någon yttre omskakande händelse sker; olyckshändelser, svåra sjukdomar, att förlora arbetet eller en nära anhörig.

Chockfas är en känsla av overklighet, av kaos. Psykiska försvarsmekanismer träder i kraft och den som befinner sig i akut kris försöker förneka eller hålla borta insikten om det som inträffat.

Reaktionsfas. Efter en kort tid övergår chockfasen i reaktionsfasen. Försvaren släpper och det går inte längre att hålla verkligheten borta. Häftiga känsloutbrott är vanliga, vilket är skälet till fasens namn. Många börjar att bete sig barnsligt eller omoget och det är när detta sker som man benämner det med att personen regredierar.

Bearbetningsfas. Under denna fas minskar upptagenheten med den krisutlösande händelsen. Personen börjar så sakteliga återfå kontakten med nuet och lära sig leva med vetskapen om det som inträffat.

Nyorienteringsfas. Krisens sista fas innebär att personen kan lämna det som hänt bakom sig och ersätta förlust med nya värden. Den krisutlösande händelsen finns kvar som ett smärtsamt minne men går att hantera. För många kan en kris leda till fördjupad livskänsla och även större mognad. Många utvecklas genom livets svårigheter och kommer igenom sin kris med mognad.

I den akuta krisen tvingas man välja hur man ska hantera situationen. Därför är det kinesiska skrivtecknet för kris ett tecken som betyder ”vägen”. Vägen kan man gå framåt eller bakåt och man kommer till olika vägskäl. Att gå vägen bakåt år då att gå bakåt i utvecklingen, att retirera. Detta kan vara ett sätt att skydda sig mot någonting som upplevs skrämmande längre fram på vägen och gör att man inte utvecklas av krisen. Att gå framåt är att vara progressiv och att välja utveckling. Att möta det som är svårt är att utvecklas av det.

Varje vägval ger också upphov till en inre kris. Den inre konflikten handlar om ifall jag ska gå framåt eller bakåt eller stå stilla. I det inre finns alltid kraften som vill hålla sig till det trygga invanda och kraften som vill utveckling.

Man har uppmärksammat att de människor som reagerat häftigt vid sin kris och kunnat möta sin smärta har ”tillfrisknat” snabbare än de som försökt hålla skenet uppe. Den största risken vid kriser är att känslorna inte kommer till uttryck, utan ”kapslas in” och finns kvar utan att någon bearbetning sker.

Därför är det vikigt att människor får möjlighet att uttrycka sin sorg och smärta. Annars kan personen fixera sig vid krisförloppets tidigare faser och aldrig komma igenom sin kris. Krisen finns kvar och kan ställa till problem långt i efterhand.

Vi har idag kunnat se vikten av att katastrofdrabbade människor fått kristerapi i tidigt skede för att undvika ett långsiktigt, rentav kroniskt lidande.